Beknitted möter Amanda 'Nuke Niejte' Calbucura Marklund - designer, virkare och aktivist
Nuke Niejte. Så heter Amanda Calbucura Marklund när hon
designar virkmönster. Nuke är mapudungun för mamma och niejte samiska för
dotter. Namnet syftar dels till att Amanda är både en mamma och en dotter. Men det berättar också något om hennes rötter. För Amanda stammar från två urfolk. Det sydamerikanska Mapuche på pappas sida och nordskandinaviska Sapmi på mammas. Följ med i ett spännande samtal om virkning, kultur,
fördomar, inspiration och framtid med virkaren
och designern Amanda 'Nuke Niejte' Calbucura Marklund.
Med närhet till förmödrarna och förfäderna
Amanda bor med sin familj i Stockholm. I en lägenhet hon ärvt från sin mormor lever hon på samma gång ett hektiskt vardagsliv som med en trygg och lugnande förankring i sina rötter. Här är hon ständigt omgiven av allt det som hon älskar och värderar högst. Sin familj, sin kultur och sina rötter.
För Amanda har kontakten med Mapuche-kulturen alltid varit stark och närvarande. Hennes pappa, som är Mapuche, tvingades att fly hemlandet Chile på grund av diktaturen. Det skapade ett slags geografiskt tomrum i honom och kanske är det just därför som det alltid har varit så viktigt för honom att vara stolt över sin kultur. Och att föra den vidare till Amanda. Ju större avståndet har varit till platsen desto närmre har kulturen varit både i livet och i hjärtat.
Med den samiska sidan har det varit tvärtom. Rent geografiskt är den nära. Men under en lång tid var själva kulturen, ursprunget, dold. Amandas morfar var same. Men när han var liten dog båda hans föräldrar i spanska sjukan. På den tiden var samerna ett oerhört förtryckt folk där kolonisationen gjorde sitt yttersta för att helt utplåna den samiska kulturen. Så när föräldrarna dog auktionerades Amandas morfar och hans syskon brutalt ut och spriddes för vinden.
Konstnärssläkte
Amandas morfar blev konstnär. Och även om han inte pratade så mycket om sitt ursprung så kom det fram i hans konst. Senare i livet återfann han sin bror. Och det visade sig att även han var konstnär. I lägenheten Amanda ärvt är både morfar och hans bror ständigt närvarande genom sin konst. Tavlorna och skulpturerna fyller varje rum och vägg och berättar om färger, former, traditioner och det samiska livet. Och det är här Amanda hittar sin inspiration till skapande och design. Föremålen omkring henne viskar; var stolt över ditt ursprung! För vidare ditt arv till nästa generation.
Hemma hos Amanda trivs nuet med det förflutna och morfars konst finns i varje vrå och påminner om det samiska arvet.
Man tror att både samer och mapuche stammar från det så kallade trumbältet i Mongoliet. Medan mapuchefolket fortsatte sin vandring sydväst stannade samerna i norr. Än idag finns många likheter mellan folken och kulturerna. Trumman är fortfarande central. Så är också naturen som är en grundsten både i mapuche och den samiska livsåskådningen. Likheterna visar sig bland annat i symbolik, former och inte minst färger. Rött, grönt och blått är essentiella färger inom båda kulturerna och har sin förankring i sina naturliga element: sol, himmel och jord. Att dessa färger är viktiga är tydligt även hos Amanda och i hennes skapande då de ofta återkommer. Speciellt blått. Calbucura betyder blå sten och för Amanda har just den färgen alltid haft en stark dragningskraft. Liksom skapandet. Det är som att kreativiteten är nedärvd i generationer.
Inom både mapuche och sami är färger symboliskt viktiga. Och Calbucura betyder faktiskt blå sten på mapudungun.
Sångerska, skådespelerska, virkerska
Något som blir tydligt så snart du träffar Amanda är att hon sprudlar av just kreativitet och talang. Och hon har utforskat alla sätt att uttrycka det på. I gymnasiet sjöng hon. Därefter utbildade hon sig inom skådespeleri på Calle Flygare. Men även om hon uppskattade det kände hon sig alldeles för kontrollerad och styrd. Att vara skådespelare handlar mycket om regler, att begränsa sig. Du skall vara sublim, återhållsam och uttrycka dig med små medel. Både skådespeleriet och sången blev enligt Amanda alltför ängsligt och kvävande. Hon fick inte ge uttryck för sin egen röst.
"I ursprungskulturen är kunskap något du ärver. Inte något du utbildar dig i."
Men i det textila finns däremot inga gränser. Där är du fri att skapa efter dina egna regler. Inom ursprungskulturen är kunskap något du ärver. Inte något som du går en utbildning för att lära dig. Även om Amanda är tydlig med att hon är för utbildning generellt känner hon sig tveksam till att skola sig inom virkning. För utbildning kan också begränsa och kväsa kreativiteten genom att bestämma vilket sätt att göra saker på som är det riktiga. Och för Amanda är virkning inte en fråga om rätt eller fel. Den är helt fri och får vara precis så högljudd och over the top den vill.
Fritt skapande med massor av färg! I virkningen känner sig Amanda fri.
Virkningen kommer från mamma
Det var Amandas mamma som lärde henne virka. Som hon minns det har den alltid varit med henne. Hennes mormor var också en stor inspiratör som var oerhört stöttande när det kom till att uttrycka sig textilt. Trots att mormor inte längre finns kvar känner Amanda hennes närvaro hela tiden i lägenheten där hon levde och där Amanda nu bor med sin familj.
När Amanda var i 15-årsåldern lärde hon känna en vän som delade hennes passion för handarbete och det var då hon började att skapa fritt. Tillsammans sökte de projektpengar och gjorde en utställning. Det väckte kreativiteten till liv på riktigt och Amanda insåg redan då att det här går att leva på. Skapande kan vara ett yrke utöver en passion.
Men även om fröet planterades i tonåren så var det först när hon blev gravid med sin dotter som det startade på allvar. Kanske var det boa-nerven som gjorde att hon fick ett större behov av att virka och skapa. Det gav henne ett lugn. Men det blev också viktigare för henne på ett djupare plan. Hon kanske inte kan ge sin dotter flytande mapudungun eller samiska. Men hon kan ge henne sitt ursprung genom textilierna.
Amanda med sin mini-me.
Vågar ta ställning
För både den som följer Amanda på sociala medier och i samtal med henne märks det att hon tar ställning. Med lugn och mjuk röst men samtidigt fast och tydligt pratar hon om de stora orättvisor som hon brinner för att motarbeta; rasism, fördomar, ojämlikhet och den postkoloniala exploateringen av ursprungsbefolkningar runt om i världen. Inte minst inom konst och textilt handarbete.
"Jag har sett att folk har inspirerats av mina mönster, suttit och räknat maskor och härmat efter. Inte ok!"
Som ett led därav har Amanda valt att inte sälja design som innehåller traditionella samiska eller mapuche mönster. Trots att hon vet om att många skulle vilja göra dem och hon skulle kunna tjäna mycket pengar på det. Men det gör alldeles för ont att se heliga mönster och föremål användas utan respekt och förståelse. För henne är det otroligt viktigt att genom färg och form knyta an till sina förmödrar. Genom att skapa och dela kan hon sprida information och kunskap om sin kultur. Men det får stanna där. För skillnaden är, som Amanda förklarar det, att hon har rätten att använda dessa mönster. Men vi andra har faktiskt inte det.
Ibland har Amanda sett att människor inspirerats av hennes
mönster. Att de har suttit och räknat maskor och härmat efter. Men det är
aldrig ok att använda någon annans mönster om inte upphovsmakaren har
gett sin tillåtelse. Det handlar i grunden om respekt. Amanda pratar om medvetenhet.
Att både du som säljare och köpare skall veta varför du inhandlar en produkt.
Eftersom Amanda inte kan styra över vad du som köpare gör med ett mönster med
traditionella inslag känns det heller inte rätt att sälja det. Hon känner en
stolthet över sin kultur. Men också en skyldighet att skydda den. Däremot anser
hon att det är upp till varje konstnär att själv bestämma vad som är rätt och
fel för dem. Poängen är att det är skaparen som avgör om du har rätt att använda
eller bära en traditionell produkt eller inte.
Kolonialismens stinkande arv
Att en mapuchekvinna säljer sina alster på en marknad i en bergsby någonstans i Chile är naturligtvis som det ska. Hon har all rätt att både skapa och sälja sina mönster. Istället är problemet när samma produkt säljs av en trendig inredningsbutik inne i Santiago till 10 gånger priset och pengarna hamnar i fickan hos den som inte äger rätten till den i första början. Exploateringen sker i mellanhänderna. När stora företag utan lov eller tillåtelse roffar åt sig av kulturer och mönster och tjänar pengar på det. Utan att ett enda öre går tillbaka till de rättmätiga upphovsmakarna. Amanda trycker på hur viktigt det är att en produkt måste kunna härledas tillbaka till sitt ursprung. Speciellt när det kommer till mönster och produkter som hämtats från just urfolk.
"Exploateringen sker i mellanhänderna. En produkt måste kunna härledas till sitt ursprung."
Som exempel berättar Amanda om en på Instagram känd designer som släppte mönster inspirerade av hens resor till Anderna. När det visade sig att designerna i själva verket var hämtade direkt från traditionella ursprungsmönster blev drevet enormt. Men problemet ligger inte i just den här enskilda designern, även om hen hamnade i skottlinjen. Däremot får den personen agera exempel för hur hela den koloniala historien ständigt återupprepas genom att västvärlden fortsätter att kapitalisera på ursprungsbefolkningar och deras kulturer.
Mönster från urfolkskulturer är inte copyrightade. Men de är skyddade ändå. Bland annat är det lagstadgat i FN att de inte får exploateras. Om vi går tillbaka till designern som ville sälja mönster hen hittat på sina resor i Sydamerika så kan vi utan att raljera anta att hen inte skulle ha gått in på en Chanel-butik i Paris och kopierat mönstren därinne. Det hade förmodligen också blivit kostsamt. Men att kopiera ett mönster som du exempelvis har sett en same bära är lika illa. Även om det inte är copyrightat enligt kapitalismens regler eller har en flådig designerlogga på sig så har det ändå ett ursprung. Och du har inte rätt att bara ta för dig som du vill.
Amanda står upp för det hon tror på och tar genom ord, design, bild och handling ställning mot rasism, fördomar, ojämlikhet och exploatering av urfolk.
Följare försvinner ibland
Men att ta ställning är inte självklart. Och det har ett pris. För Amanda märks det att vissa ämnen verkar skrämma bort människor mer än andra. Så snart hon skriver om det samiska tappar hon jättemånga följare. Varför är det så? Den frågan har Amanda inget svar på. När hon skriver om Mapuche finns ett genuint intresse från människor att lära sig och ta del.
"Så fort jag skriver om det samiska försvinner jättemånga följare."
Men för den samiska kulturen är det många som ryggar bort. Kanske ligger det för nära. Även många samer har tappat närheten till sin kultur på grund av den svenska koloniala påverkan. Och det skapar konflikter inte bara mellan samer och icke-samer. Amanda upplever att det sker även inom gruppen. För henne är det därför extra viktigt att vara stolt över sitt ursprung. Och du som följare måste självklart inte gilla det. Men då behöver du inte heller vistas på hennes arena. Hon vägrar att förtrycka sig själv genom att förneka sitt ursprung.
Legacy – det vi lämnar efter oss
Amanda har inte valt att gå en enkel väg. Både hon och hennes sambo, som bland annat forskar om tenn, jobbar med det de brinner för vilket ibland kan vara både svårt och utmanande. Men det finns en mening med det de gör. Och för Amanda är det svårt att göra något som inte har en mening. Det är viktigt för henne att visa sin dotter att det går att leva på det man älskar. Bara man vill och jobbar hårt.
Genom att designa och virka får Amanda skapa fritt. Hon får uttrycka sig och även lära känna sin egen identitet. Och precis som morfar och alla andra konstnärer från både Mapuche och Sapmi hoppas hon kunna efterlämna ett arv genom sina arbeten.
Amanda virkar inte och säljer färdiga produkter. Bara mönster. Däremot ger hon gärna bort det hon har gjort till människor hon älskar. Väskan med livmödrar på har hon virkat till sina vänner som väntar barn. Det blir en väldigt fin och uppskattad gåva med flera betydelser.
Vad händer nu?
Det är väldigt mycket som har hänt de senaste åren. Amanda har bland annat designat mönster för Järbo, synts i Go’kväll och hennes design säljer bra på både Etsy och Ravelry. Därför är jag nyfiken på vad som kommer härnäst. När vi pratar med varandra har Amanda precis spelat in en intervju som ska sändas på Kulturnyheterna. Inslaget handlar om hur bland annat Etnografiska museet behandlar föremål från urfolk. Dessutom håller hon kurser i flerfärgsvirkning via Folkuniversitetet. Samma kurs kommer hon att ta med sig på en liten miniturné under våren. Och det planeras också för en utställning. Men det är lite hemligt ännu, säger Amanda med ett leende. Det är mycket som är på gång med andra ord.
"Handarbete har hjälpt mig så många gånger att bearbeta frågor som jag inte kunnat hantera. Ett sätt för mig att slappna av och koppla bort problem, men också att lösa dem."
För även om Amanda ibland känner för att ge upp så kommer det stunder då hon inser att det här är hennes mening. Det är det här hon ska göra. Som Amanda uttrycker det; ibland ser vi inte i stunden allt bra som händer. Och jag tänker att så är det nog lite för oss alla. Därför är alla dessa rum där vi kan samlas och mötas så häftiga. För Amanda är sociala medier inte bara en plats att visa upp sig på. Det är någonstans där kvinnor från hela världen kan hitta en gemenskap och styrka i varandra. En slags förlängning av den klassiska syjuntan. Tänk vad många problem som har behandlats och lösts när kvinnor har kommit samman och handarbetat! Tillsammans har vi styrka att förändra världen.
Den här sagolika koftan - Guldek - är designad i samarbete med Järbo. Modellen på bilden heter Michaela Sloth Eriksson och fotograf är Daniel Bernstål. I övrigt kommer alla foton från Amanda.